¹⁄35

Vädring

Kronologin i vädring

Med det här menar jag att när inträffade varje "vädrings händelse" i relation till varandra. Blev fordonet lerigt före eller efter besättningen spillde bensin, var den dammig innan den körde igenom en lerpöl? Man bör i förhand tänka ut i vilken ordning saker inträffat och vädringen ska sedan utföras i denna ordning. Det är generellt bäst att tillämpa effekter i den ordning som jag har beskrivit dem i artikeln. Skuggar, blekt färg, kamouflage gjort i fält och vinter kamouflage är en del av målnings processen så de är de första effekterna, i nämnd ordning som görs. Effekter som tillkommer under längre tid, som avskavd färg och gammalt tungt damm, kommer därefter. Sedan tillkommer sådant som rost och bränslespill. Och sist kommer lera, snö och färskt damm.

Det tål att nämnas att material som används i de senare effekterna kan skada effekter från de tidigare stadierna. Till exempel så kan en wash med vattenbaserad färg för att simulera damm förstöra ett kamouflage som har skapats med vattenfärger på tub. För att undvika detta bör man använda färg med olika baser. I det nämnda fallet hade det varit bäst att använda en wash baserad på enamel färger.

Vädrings effekter.

Nedan är alla de effekter av väder och vind som jag kan komma på som kan simuleras på ett pansarfordon. För att uppnå ett bra resultat behövs en massa träning och en hel del tålamod. Jag har en gammal skräp modell som jag tränar på (en gammal Matilda från Tamiya, som vid det här laget har alla möjliga sorters lera, snö, och till och med "white wash" på sig)!

Skadade delar
En ofta förbisedd del av vädring är det dagliga slitage som ett fordon utsätts för. Allt från en liten buckla på en skärm till att den är helt avsliten bidrar till att fordonet ser använt ut. Nyckeln till realistiska stridsskador är, återigen, att simulera naturen. Det betyder att man inte ska hetta upp delen först och sedan böja dem i rätt form. Det är istället bättre att tunna ut plasten till mer skala-riktig tjocklek, och sedan böja dem med en pincett. Det är trotts allt detta som händer i fält. De delar som utsätts för skador är delar att tunna metallplåtar, t.ex., skärmar och förvarings lådor.

Att tunna ut delarna är inte svårt, men ganska omständligt. Jag tejpar fast sandpapper på en glasbit med dubbelsidig tejp och gör små "handtag" av maskeringstape för att hålla delen medan jag slipar. Det här är ungefär samma metod som de som bygger vacum-formade flygplansmodeller använder. Arbeta sakta och kontrollera ofta att ytan tunnas ut jämnt. Bästa sättet att göra detta på är att hålla upp delen mot ett starkt ljus för att se om det är jämt genomskinligt - om det inte är det så koncentrera dig på de tjocka partierna. Det färdiga resultatet ska vara nästan papperstunt. För delar som inte är helt platts så måste slipning för hand användas. I bland är det bäst att helt ersätta delen med en gjort från scratch.

Nu när plasten är tunn nog så kan den skadas. Gör detta på ett logiskt sätt: för bucklor lägg delen på ett något eftergivlig material (t.ex. pärmen till en inbunden bok) and tryck med ett hårt, trubbigt föremål, för att simulera att ett föremål har böjts, använder du bara en pincett för att böja. Ibland så tuggar jag på delen (ja, med mina tänder!) - ger ett bra resultat. Under inga omständigheter får man utsätta plasten för öppen låga eller en varm kniv -- plasten kommer att se smält ut, inte böjd. Detta är bara de generella riktlinjerna för stridsskador, detaljerna måste upptäckas genom experiment.